Barn som är perfekta...

Läste en blogg... Ett inlägg.
Ett litet inlägg fick mina tankar att snurra...
Reagerade. Funderade.

Hur är ett barn som "är som man ska"?
Vem har satt en standard att barn ska vara "perfekta"?
Hur törs man påstå att att just sitt barn är bättre än alla andra?
Jag tror att barnet i sig då far illa, att alltid vara den som är bäst. Blir försvarad i alla lägen. Vara perfekt.
Ingen mår bra av att vara "perfekt".

Jag tror inte något barn är mer perfekt än andra.. Mina barn är underbara. Älskvärda och guldvärda. Mitt allt. Men långt ifrån perfekta.

Det är ett evigt skrikande och grinande om allt möjligt här hemma.
Är dom sämre än dina ungar då?
Det är ett evigt pussande och kramande, och massa jävla kärlek här hemma oxå.
Gör det oss lika bra?

Är det synd om oss föräldrar som har barn som inte är perfekta? Vi som har barn som inte uppför sig exemplariskt?
Dom är underbara men inte perfekta.
Jag är stolt över mina barn. Kommer alltid vara det.
Man får vara stolt. Och man får älska.


Detta är inget påhopp på någon, ABSOLUT INTE!
Bara en tanke. Grubbling.